Diabetes!!

Jag har haft min diabetes sedan jag var 17år. Det var en Tisdag den 21/9 1999 som jag och Josefine träffades på Österäng bussen till skolan som vanligt på morgonen. Vi gick då i 2:ring. Jag kommer inte ihåg idag hur vi kom in på hur jag mådde osv, men förklarade för Jossan att jag var törstig gick på toaletten och kissade hela tiden, och att jag mådde allmänt konstigt helt enkelt. (nu i efterhand så kom jag ihåg att jag kunde gå upp mitt i natten och dricka en hel liter mjölk och fortfarande vara sjukt törstig, det är fruktansvärt att inte kunna släcka sin törst på något sätt. Jag simmade och tränade alla dagar i veckan förutom ons & sön, jag kom hem från träningen och gick ut och gick, kom hem och grät på toaletten visste då ej varför. Men min kropp mådde riktigt dåligt).
Josefine förklarade att hennes pappa hade sagt att man kunde ha diabetes om man drack och kissade mycket. Visst det hade jag också hört men inte skulle väl jag kunna ha diabetes som var så aktiv och sportig och ung?! Josefine sa bestämt att nu följer jag med dig till skolsyster, jag sitter utanför och väntar för jag börjar inte förrän om 20 minuter. Okej jag gick in till syster och förklarade hur jag mådde osv, hon gav mig en plastmugg som jag skulle kissa i. Hon stoppade sedan i en slags sticka i den som ändrade färg direkt. Hon bad mig att försöka kissa i en annan mugg 1 gång till, visst inga problem tänkte jag. Samma sak stickan ändrade färg direkt. Skolsyster satte sig ner och började förklara för mig att jag nog till 98% hade diabetes. VA?! det gick inte riktigt in då, men jag började tänka på alla gamla fördomar om "sockersjuka" där det är absolut förbjudet att äta socker. Jag visste inte hur jag reagerade eller vad jag sa. Skolsystern ringde till min mamma på hennes jobb och bad henne komma dit så fort som möjligt.

Mamma kom till skolan och hon grät och kramade om mig jag tänkte vad håller hon på med?Jag började tänka på Josefine som skulle vänta på mig utanför, herregud hennes lektion hade ju börjat för länge sedan. Jag och mamma åkte till sjukhuset och fick ganska snart testat mitt blodsocker och insulindropp, vilken mardröm för mig som verkligen hatar nålar sprutor sjukhus. Kom inte ihåg idag hur högt mitt blodsocker var när jag kom in men det var över 20 (4-5 är normalt).
Allt gick väldigt fort på sjukhuset, jag kom upp på barnavdelningen fort och fick ett diabetesteam fort. Det tog ett par dagar/ vecka innan min syra förgiftning i urinet och blodet försvann och jag började må normalt. Jag fick böcker från skolan och fick gå i skolan på sjukhuset, jag kom ihåg att jag gick mellan 8-12 tyckte att det var en ren mardröm.
Det jobbigaste var nog när jag skulle behöva ta mina insulin sprutor själv, det tog ett tag men till slut kunde de ta bort insulindroppet. Jag hade mycket besök av vänner och släkt hela tiden under sjukhus vistelsen, vi hade filmkvällar och liknande i mitt lilla rum. Mitt diabetes team med sköterska, dietist och läkare hade som mål att jag inte skulle behöva ändra på min vardag så himla mycket utan jag skulle känna att jag kunde leva ungefär som jag gjorde innan. Jag och mamma fick simma några dagar i veckan i en bassäng på sjukhuset, de ställde in insulin doser så att jag slapp ändra mina rutiner så himla mycket. De gick verkligen i för det, utan min sköterska och dietist och deras tålamod för mina rutiner och kost och all den humor som skapades under de åren som jag var kvar hos dem, gjorde att jag klarade att få en någorlunda vardag igen.
Till slut fick jag gå till skolan, men sov på sjukhuset och fick sedan komma hem på helgen, det var nog mest jobbigt för mamma att ha koll på allt nytt och se till att jag mådde bra. Men det klarade hon galant.
Jag fick även börja simträna igen, då följde min sköterska med mig och förklarade för min tränare vad som gällde med min sjukdom. Hon var med på träningen och hade koll på mig och mitt blodsocker. Jag kunde fortsätta ett tag men fick äta alldeles för mycket och avbryta alla träningar för att blodsockret sjönk för mycket.

Det måste nog vara den värsta ålder att få en sjukdom som man måste anpassa sig så mycket för och veta att man kommer få leva med den hela livet.
Jag har mått väldigt dåligt många gånger och det tog väldigt många år innan jag accepterade att jag hade en sjukdom som styrde mitt liv, om jag ens kan acceptera det idag.... Men jag har lärt känna min kropp och dess signaler på minsta lilla om det är något som inte stämmer.

Fortsättning följer på mer vad mitt liv som diabetiker har inneburit...